LisaBussqvist.

fortsätt simma... Hur gör man då? Man simmar! Hannah, Sara, "Annie", Matilda och Lisa, alla hade vi bjudit in oss själva till Carolines nya krypin. En söt liten etta med hundraprocentig mysfaktor. Hemmakväll med Hitta Nemo. Världens bästa animerade disneyfilm rullade igång och alla klockrena skämt och citat sitter som glosor i huvudet. Titta! Nemo simmar ut till havs! - P. Sherman, Wallaby Way 42, Sydney - Hallå Brus! - Min. Min, min, min, min... En film man kan se om och om igen och ändå är den lika rolig varje gång. Respekt-typ! 

Okej. EM 2008 blir bara konstigare och konstigare. Kan det bjuda på fler otippade resultat? Vi börjar med kvartsfinalen mellan Turkiet och Kroatien. Efter en oavgjord förlängning vinner Turkiet på straffar med 4-2. Vidare hade nog de flesta räknat med en utklassning från Hollands sida, när kvartsfinalen mellan Ryssland och Holland igår genomfördes. Oh nej, så blev inte fallet. Ryssland vinner nämligen med 3-1 i förlängning och stora starka Holland, som jag tippade som vinnare, är utslagna ur EM.

Ikväll väntar det stekheta mötet mellan Spanien och Italien. Jag ska garanterat sitta fastklistrad vid TV:n och skrika ut mina spanska lovord tills segern är "vår". Snälla, söta, rara och extremt snygga Fernando Torres, rädda mitt EM 2008!

  

Svensk midsommar ser ut att bli som vanligt. REGNIGT. I år far vi ut till kusten och hoppas på lite sol. Upp med tälten och fram jordgubbarna, nu är det party för tusan!

På vägen ut gjordes ett litet stopp för att handla tilltugg inför kvällen. Just ICA MAXI på Torp verkade vara den stora metropolen inför det årliga midsommarfirandet. Alla träffade eller såg vi någon vi kände. Själv slirade jag runt ett hörn med min lilla röda korg och stötte ihop med Linn. En gammal klasskompis från högstadiet som jag inte träffat på minst fem år. Glad, chokad och nästan lite tårögd kramade vi om varandra. Vi småpratade och Linn berättade att hon snart ska gifta sig. "Lilla" söta Linn. Tiden bara springer iväg. Det känns nästa som om det var igår vi smög runt nere vid skolan och spionerade på de äldre ungdomarna eller när vi spelade alla tusentals omgångar Kalaha. Då var vi 12 år, idag är vi snart fyllda 20 bast. Snyft. Nostalgin har erövrat mig... Hur som helst. Jag fick bland annat köpt mitt favoritsnacks, vilket nu för tiden är naturgodis, i form av doppade bananer i yoghurt och choklad. Nyttigt och onyttigt i en och samma blandning liksom, vilket måste vara snäppet nyttigare än onyttigt godis? Mums.

En liten blå stuga, en partyinplastad veranda och massa glada (fotbolls)människor. Välkommen till Jordfall, 2008 års plats för midsommarfirande. Vädret blev inte alls som vi förutspått. Regn byttes ut mot blåst och ibland tittade faktiskt solen och den blåa himlen fram. Ett väl godkänt midsommarväder. Kvällen eller eftermiddagen startade med färska "potäter" och sill, självklart med tillhörande snaps och skönsjungande visor. Let's get the party started. Sedan var lekarna i full gång. Fotbollsquiz, vilket jag var kassare än kassast på. Den klassiska kampen "tjejerna mot killarna" utfördes, bland annat i potatis på sked, spelkort från mun till mun och irländsk julafton. Vilka som vann är det ganska delad mening om, men det rätta svaret är självklart tjejerna. Ett mycket varierat alkoholintag ledde till att folk allt eftersom droppade av och gick till sängs. Jag och Frida skulle såklart vara vakna till gryning vilket ledde till att vi infann oss i vårt tält kring 03.30 tiden. Trötta? Pratglada? Mycket nöjda över en midsommar fylld av sköna skratt och härligt sällskap!

Tack vare Matilda Backs fina hörna och övriga i lagets press på motståndarna lyckas jag äntligen göra mitt efterlängtade mål. Ett nickmål och 4-2 till Wargön. Jag sträcker upp armarna i luften och skriker. MÅL!!!

Matchen slutade sedan med vinstresultatet 5-2 och vi klättrar sakta men säkert uppåt i tabellen. Dags att röra om lite i toppen kanske!? 

Champagnefrukost hos Maja, fest på traktorflaket med ett vrålande "Everywhere we go...", stunden i plantaget med blommor och alla möjliga saker kring halsen, några varv med en röd raggarbil i stan, kramkalas hemma med familj, släkt och vänner, förfest hos Söberg, en hejdundrans fest med alla studenterna på Sweet, efterfest hos Svante, iskall cykeltur hem klockan 05.00 (förföljda). Ett litet leende sprider sig på mina läppar. Jag minns, med både glädje och sorg.  

Idag ska vi fira en av de bästa stunderna i en människas liv. Studenten. Vita klänningar, högljuda tutor och gapande studenter. Champagne i massor, blommor kring halsen och fest hela natten lång. Låt dagens studenter få få vara med om samma oförglömliga ögonblick som jag fick för ett år sedan (!). Låt ett nytt härligt minne få slå rot i deras liv och giv dem all lycka för framtiden. 
 
Livet ligger framför dina fötter och det är bara du själv som kan bestämma hur nästa fotavtryck ska se ut. GRATTIS TILL STUDENTEN MINA VÄNNER! ♥

Just nu sitter jag och njuter till Coldplays senaste album. Fantastiskt. Som ett brev på posten landade den i mina händer och jag har redan blivit fast i att nynna med till varenda låt. De nya texterna ska pluggas in och lagom till konserten ska jag ordagrant sjunga ut min lovsång. Singing la lalalalala la lé... 

     

Tre äpplen höga, väldigt pratglada och otroligt söta. Två små prinsessor leker sida vid sida. När den ene inte gör som den andre säger tar de till det absolut värsta hotet du kan tänka dig som liten: "Då får inte du komma på mitt kalas!" Snabbare än kvickt blir de vänner igen och kalaset är räddat. Värsta bästa vänner. Jag står och tittar på, skrattar lite tyst för mig själv och tänker tillbaka på min tid som liten prinsessa. Så många likheter. En gunga, två flickor och små flamsiga gapskratt. - Enorm energi och vilda danser, våga inte stoppa musiken. -  Någon trillar och slår sig. Ett litet skrapsår, det kommer blod och det svider lite grann. Tårar. Snabbt fram med ett plåster och sen haltar vi lite tills vi glömmer bort att vi har ont. - "Du får inte vara med!" , vi retas lite men blir snabbt vänner igen.

Små söta prinsessor blir en dag till vackra lite större prinsessor. Idag var det dags för studentbal. Vackra klänningar, fina frisyrer och stor glädje. Jag minns och ryser lite lätt. Smala armar, knotiga axlar och inga mjuka delar överhuvudtaget. Jag minns inte och blir alldeles förskräckt. Varför har denna hemska anorexitrend tagit över?

Jag kan inte sluta le. Jag njuter. Jag är överlycklig. ÄNTLIGEN! Ytterligare en dröm ser ut att kunna gå i uppfyllelse. Nu är den min, bara MIN. En biljett som är mer än guldvärd. COLDPLAY. Bokad och klar. Den 18 september smäller det. Jag, tillsammans med Frida och Hannah, sticker upp till Stockholm. Coldplay live. Rör vid pianot, spela på gitarren och sjung i mikrofonen. I Globen, klockan 19.30, då äntrar de scenen. Vackra pojkar. Jag längtar, jag längtar som en galning.

Wargöns IK - Lilla Edets IF 3-1 (2-0)

Idag käbdes det verkligen som spelet började stämma och vi börjar hitta rätt i våra roller och positioner. Trots att vi möter ett bra lag, känns vi aldrig hotade under matchen. Slutresultatet kändes närmare 4-1 än 3-2. Vi skapar riktigt många bra chanser, med lite bättre fokus i avsluten borde vi gjort ett pra mål till. Spelet på mittfältet fungerade bra, vi varierar anfallsspelet bättre och är på rätt sida med betydligt fler spelare i försvarsspelet. Vi varierar med att släppa boll bakom motståndarnas backlinje och att komma runt på kanterna.Generellt sett spelar vi inte lika många långbollar med snö på som vi spelar enkla bollar efter marken nu. Mot Lilla Edet sprang vi stora delar av matchen sönder deras backlinje som inte klarade av att lösa snabbheten från Sofia och Carros tyngd på kanten. Vi fyller oxå på med folk, vilket gör att vi snappar upp en hel del andrabollar i anfallen. Tyvärr är vi inte lika heta på att snappa upp dessa i försvarsspelet. Detta kan vi bli bättre på. Vi måste helt enkelt vilja vinna mer boll, framförallt på mitten.

Backlinjen fungerar för dagen klockrent! Vi plockar bort Lilla Edets anfallare totalt. De avslut vi bjuder på är mestadels från kanterna med sämre vinkel som resultat. Dock tappar vi stundtals fokus och trycker över för mycket av ytterbackarna i överflyttningen vilket innebär att motståndarna skapar lägen för enkelt. Emma i målet är för dagen helt strålande och gör ett antal grymma räddningar. Emma tillsammans med Terese är dagens bästa spelare.

Målen:
1-0 Carro L
2-0 Lina N
3-0 Sara B

Laget:
Emma W - Hannah A, Veronika U, Frida E, Lisa B - Malou, Lina N, Terese, Sara, Carro L - Sofia T
Matilda B, Linda N, Lina Nielsen, Josefin K.

Lisa Bussqvist har åter tagit plats i Svearike. Jag har landat, jag är hemma och jag har äntligen fått ta på mig mina älskade fotbollsskor igen. Underbart. Mitt stora äventyr blev verkligen ett STORT äventyr. Ett soligt och intressant Australien, ett obeskrivligt vackert Nya Zeeland och ett stekhett Thailand. Jag är nöjdare än nöjdast. Vi hade vädergudarna på vår sida varje dag, vilket betyder i hela 26 dagar! Inte en endast liten regndroppe, helt otroligt! Vädret tycks även ha varit / och är helt fantastiskt här hemma också. 25-30 grader och sol, är jag verkligen i Sverige? Att komma direkt från den heta värmen i Thailand, till den vackra svenska sommaren, när den är som allra bäst, här hemma är rena lyxen. Den lilla färg, vilket för min bleka hud faktiskt är ganska så mycket, som jag nu har lyckats skrapa fram kanske kan hålla i sig sommaren ut då? Hoppas, hoppas! 

Efter att inte ha tränat allt för mycket där borta så bestämde jag mig för att besöka vårt "stora" berg här hemma, Halleberg. En skön joggingrunda bland gröna träd, i frisk luft och med en lagom mycket skinande sol i ryggen. Dofter som jag aldrig tänkt på förr besökte min näsa. Frisk luft, färska granbarr och små söta blommor i dikena, de svenska skogarna är verkligen fantastiska. Något som vi ska värna om och ta vara på. Efter att ha besökt Nya Zeelands vackra landskap, med dåliga vägar och mycket bilar, och det väldigt avgasförgiftade och smutsiga Thailand, så inser man allvaret i det hela. Vi ska vara stolta över den svenska naturen.

Grönt gräs, en rund boll och så mycket svett det bara går. Fotboll i mitt hjärta. Min första fotbollsträning efter tre veckors frånvaro är genomförd. Det var riktigt flåsigt stundtals, så jag ska nog vara glad att min grundkondition sitter i och visar sig lite i alla fall. Även mina tår kände den stora skillnaden på flipp-flopp och trånga fotbollsskor. Aj, dags för blåa tår igen? Annars var härligt att få träffa alla underbara tjejer och tränarna igen, min familj nummer två liksom. På torsdag är det match och jag är laddad som, ursäkta mig, FAN! Sen får man inte glömma herrarnas derby mot Vänersborg IF ikväll! Heja Wargön!

Det är inte bara mitt inre jag som är glad och överlycklig över att ha genomfört denna underbara resa. Mitt ansikte, min hud och min kropp är mer än väl nöjda. Jag har varit på ett andra besök hos Anna på Hudlyftet, där jag fick ett efterlängtat svar om att min hy äntligen går mot det bättre. En rejäl rensning med en C-vitaminbehandlig vad var mitt ansikte hade längtat efter. Tack solen, tack saltvattnet och mitt största tack till Anna!
 
Borta bra, men hemma bäst. Mitt hem är min borg. Hem ljuva hem. Tillbaka till en plats full av kärlek, min älskade familj och underbara vänner.

Uppdatering på G!

Mitt andra stopp på resande fot har nu styrt vidare mot den vackra ön Nya Zeeland. Inga bokade boenden eller evenemang, inga direkta planer och absolut inga måsten. Vi kör helt och hållet på att ta varje dag som den kommer. Med en hyrd bil är tanken att vi på egen hand ska bila genom Nordön. Detta är helt klart det bästa sättet för att få se så mycket som möjligt av landet och samtidigt för att kunna stoppa var man vill och göra det man känner för. Nio intensiva och äventyrliga dagar tar nu sin början.  

Vistelsen såg till en början ut att leda mot ett litet mindre kaos. Det började redan tidigt. Bill körde oss till flygplatsen, vi checkade in bagaget och satte oss ner för att vänta på boarding. Vi väntade och väntade. Väntade lite till och snart visade det sig att vi väntat i hela två timmar. Allt hade blivit försenat på grund av dimma. Typiskt. Eftersom vi reser framåt i tiden så förlorar vi redan två timmar i tidsskillnad så detta kändes inte allt för kul att förlora ytterligare timmar. Flygresan tog cirka 2,5 timmar och enligt Nya Zeeländsk tid var vi framme runt halv tre tiden på eftermiddagen. Snabbt ringde vi till företaget vi skulle hyra bilen av och hoppades att vår bokning inte eliminerats på grund av förseningarna. Turen var på vår sida. Nervösa och fundersam över vad vi egentligen har gett oss in på kom en transport som skulle ta oss till företagets lokal. Är vår bil en manuell- eller automatväxlad bil? Panik.

Efter att ha skrivit på en hel massa obegripliga papper och blivit väl medvetna om den skrämmande höga självrisken är det dags att ge sig iväg. På parkeringen står en gråsvart Nissan-Sunny och väntar på oss. Ska vårdas likt ett barn. Två 19-åriga tjejer, med varsitt ganska så ny tillverkat körkort, tar plats i bilen. Nervösa och lite dumma, men ändå smått självsäkra. Elin får äran att börja köra. Bilen var, till min stora glädje, automatväxlad och min nervositet sjönk en aning. Elin kände tydligen inte det samma, då hon helt oförberett börjar med två rejäla inbromsningar. Hoppsan. Gubbarna på uthyrningsfirman står troligen och diskuterar vad som är bäst; Tjänar de på att behålla bilen direkt eller ska de låta oss kvadda bilen och istället ta självrisken? En fnittrande, men innerst inne lipande, Lisa och en extremt nervös Elin lyckas tillslut ta sig ut på vägen. Auckland nästa.

Vi lyckades, med en halvtaskig karta, orientera oss fram till det hus där familjen som skulle låna ut campingutrustning och sovsäckar till oss bodde. Mycket trevliga människor. Det hjälpte oss att fixa ett hyfsat billigt boende inför natten och de rekommenderade oss även att gå på den rugbymatch som skulle hållas samma kväll i Auckland. Vi satte oss åter i bilen för att nu ta oss till själva centrum. Önskan om att få gå på den där rugbymatchen gick snabbt i krasch. Istället cirkulerade vi runt med bilen, varv efter varv i kvarter som alla ser likadana ut, mitt i Aucklands centrum. Tillslut hamnade vi i ett P-hus, vilket hade en informationsskylt som visade dubbla budskap. Öppet 24 timmar om dygnet? Stänger klockan 22.00? Okej? Ofta vi vågar lämna lilla Sunny, med världens högsta självrisk här inne. Nej, lite fler varv runt i kvarteren fick det allt bli och tillslut hittade vi en liten bakgata med gratis parkering. Ingen aning om hur långt ifrån hotellet vi befann insåg vi att det bara blev till att börja gå. Upp och ner, med en känsla av 100 kilo packning på ryggen. Lite halvdryga Nya Zeeländare bara glodde på oss och för att komma fram var slalom den enda utvägen. Efter cirka tio minuters kämpande var vi framme och kunde äntligen pusta ut. En tung tegelsten plockades bort från mitt bröst. Bilen var parkerad, vi hade någonstans att sova över natten och, framför allt, vi hade överlevt denna kaotiska första dag.

Fortsättning följer...

Vår tid inom Australiens gränser börjar nu gå mot sitt slut och jag hade mer än gärna stannat en vecka till. Planerna för dagen var bland annat att besöka Olympicpark, som ligger i utkanten av Sydney, där de olympiska spelen hölls år 2000. Bekanta till Elin hade bjudit dit oss, då de ville att vi skulle komma och titta när deras dotter genomförde ett skolmästerskap i friidrott. Trevligt. Tåg fick bli vårt färdmedel dit, något som visade sig var ett mycket smidigt alternativ att ta sig fram med. Biljetten gällde under hela dagen och innehöll en tur och retur, allt för en väldigt billig peng. Vagnarna var stor och rymliga, plus dubbla våningar. Tågen gick i princip hela tiden och missade du ett behövde du max vänta 10 minuter innan du fick en ny chans. Som ni säkert förstår så råkade vi ut för just detta. Vi steg av en station för tidigt, men upptäckte till vår lättnad att det bara dröjde sju minuter innan ett annat tåg kunde ta oss till vårt mål. Smidigt. Så att åka tåg i Australien kändes lite som att åka tunnelbana i Stockholm faktiskt. 
  

I Olympicpark var "festen" i full gång. Friidrottstävlingarna ägde rum på arenan som ligger intill själva Os-arenan, där alla tävlande under OS-spelen värmde upp. Dagens friidrottstävling anordnades av en internatskola för tjejer vid namn Pimble. Pippa, den tävlande dottern, var i full gång med sin mångkamp och skötte sig bra. Hon slutade faktiskt som totalsegrare i sin årsklass. Publiken hejade glatt på och de flickor som skulle "ta studenten" hade klätt ut sig och sprang runt och sjöng. Stämningen var verkligen på topp!

Efter en trevlig förmiddag i sportens tecken ville familjen bjuda oss på middag, då hem till ytterligare en familj. (Shit, till och med jag blir snurrig!) Vissa ärenden behövde uträttas innan vi kunde ge oss av. Det blev ett litet stopp vid ett köpcenter, då jag råkade få med mig ett par skor hem. Fråga mig inte varför. Rea? Deras son går, precis som sin syster, på en internatskola (endast för pojkar) så han hämtade vi upp på vägen. Den nya familjen som vi skulle bekanta oss med var väldigt trevlig och hade två söta hundar. Dessa blev mina bästa vänner resten av kvällen. Maten vi bjöds på bestod av biff, potatis och fantastiska grönsaker. Det känns som om "stora och maffiga biffar" är något slags säkert kort att bjuda på för australiensarna. Gott var det hur som helst!

Framåt tiotiden var det dags att tänka på refrängen. Sonen skulle skjutsas tillbaka till internatskolan igen och Elin och jag skulle tillbaka till vår ursprungliga familj för att packa inför morgondagens flygresa. På internatskolan dyker vi upp mitt i, vad vi tror är en bestraffning. Pojkarna stod uppradade på en linje ute på gården och väntade på sitt straff. I bara pyjamaser, i minus 10 grader eller ösande spöregn. Hårt ska det bara!

Fortsättning följer...

Dags att försöka vara lite kulturella. Dagens plan var att besöka alla måsten i Sydneys centrum, vilket bland annat innebär Operahuset och Harbour bridge. Likt japanska turister med kameran hängandes på magen fick vi skjuts in till centrum för att sedan till fots ta oss en närmare titt på alla sevärdheter. Operahuset var mäktigt och ett klassiskt kort i trappan framför var ett måste. På gatorna spelade gatumusikanterna hej vilt och de levande människostatyerna visade sina konstnärliga robotrörelser. Vi tog en promenad på Harbour bridge och njöt av den vackra utsikten. Glittrande vatten, blå himmel och en strålande sol - bättre väder kan det inte bli. Vi var såklart långt ifrån ensamma på bron, då tusentals joggare hela tiden försökte sicksacka sig fram mellan alla gående människor. Jag blev förvirrad. Jobbar ingen i sydney? Är alla så rika så de kan jogga istället för att arbeta? Eller är alla helt enkelt så träningsgalna så att de tar sig en runda på lunchen? Tänk om det ändå vore så bra. Elin och jag gjorde istället tvärtemot alla australiensare, då vi latade oss i den fina stadsträdgården precis i närheten. 

När eftermiddagen tog vid blev vi åter hämtade av Pam och tillsammans med sin familj ville hon bjuda oss på middag. Vi fick träffa Bill, Pams man, för första gången som nu kommit hem från sin resa. Trevligt. Middagen, som bestod av saftig biff och potatis, smakade ljuvligt och till "efterrätt" väntade lite Australiensisk tv. Vi tittade på ett program som hette Spix and Spax, som är en slags talkshow blandning mellan Diggiloo, Så ska det låta och Time out. Förvirrande? En av deltagarna får en bok, ur vilken han/hon ska sjunga det som står med den tilldelade melodin de får. Personens lag ska sedan gissa vilken låt melodin hör till. Nu är det väl bara en tidsfråga innan Sverige kör med samma sak? Fantasilöst. 

Fortsättning följer...  

Cruise Withsunday - Great Barrier Reef Adventures. Guppandes på vågorna for vi till havs tidigt på morgonen. Efter att ha hört blandade åsikter om vad som komma skulle så bestämde vi oss för att inte ha allt för stora förväntningar. Bara att få lämna fastlandet för en stund, koppla av och befinna sig ute på havet i strålande solsken kändes bra nog. Ett snorkeläventyr bland färgglada koraller och fiskar var vad som, enligt broschyrerna, väntade oss. Betalade man "lite" extra pengar kunde man även få ta del av scuba diving, guidade turer, flyga helikopter över området eller bara koppla av med en härlig massage. Både Elin och jag övervägde att hålla oss till det billigare alternativet, med gratis snorkling och en liten guidad båttur. Få ut så mycket som möjligt för så lite pengar som möjligt, that's it!

Båtresan till själva Pontoonen, "plattformen" mitt ute i barriärrevet, tog cirka två timmar och dessa spenderades flitigt uppe på däck i solen. Ju närmare vi kom vårt mål, ju mer skiftade det glittrande vattnet i blåa nyanser. De ljusa, lite blågröna, fläckarna vittnade om att där nere döljer sig en helt annan värld. En ljus och färgglad plats, full av fiskar, hajar och kanske en och annan sköldpadda. Spännande. När vi äntligen fick stiga ombord på pontoonen fixade vi oss snabbt snorkelutrustning och hoppade i. Det lilla område vi fick utforska var inhägnat av bojar och var, precis som en av vår källa varnade oss för, inte den mest färgglada delen. Däremot fick man uppleva känslan av att befinna sig i det "stora", bland en massa fantastiska former och spännande fiskar. Området har varit tillgängligt för oss turister ända sedan år 2004, så det är väl inte så konstigt om det blivit lite grått och hängigt. Den guidade båtturen, som tog oss längre ut på revet, bjöd oss inte på så mycket mer färg men fisk fanns det däremot gott om. När det sedan framåt eftermiddagen var dags att åka tillbaka till fastlandet så kände vi oss faktiskt, trotts den färglösa biten, helt nöjda. Genom en betydligt guppigare resa hem satt vi lugnt och spelade kort, helt oförberedda på det lilla problem som väntade oss där hemma på rummet.
 

Trötta kommer vi tillbaka för att duscha och ta igen oss, då vi märker att något måste ha blivit fel med sängplatserna. Det hänger 10 kg tvätt på våra sänggavlar och mitt "nattlinne" (pappas urtvättade gamla T-shirt ) som låg i min säng är spårlöst försvunnen. Det visade sig sen att två nya tjejer hade kommit till rummet och av någon anledning trott att våra sängar var lediga. Nu hade vi alltså ett rum med åtta sängar och nio flickor som vill sova i varsin säng. Hm? Som tur var löste sig problemet tillslut och alla fick vi varsin säng att sova i. Mitt kära nattlinne fick jag däremot aldrig se igen. Snyft.

Vår sista dag på Whitsunday spenderade vi så klart på stranden, allt för att få så mycket sol som möjligt innan ett kyligt Nya Zeeland väntar. Medan jag satt i skoggan och skrev kort till släkt och vänner så blev Elin "attackerad" av en kille nere på stranden. Han tyckte om hennes klädstil sa han. Observera att Elin vid just det tillfället låg och solade i endast ett par bruna bikinitrosor. Haha, bra sagt killen! Jag räddade Elin och vi begav oss snabbt till affärerna istället, för att ta oss en sista titt innan det var dags att packa för flygresan tillbaka till Sydney.

Fortsättning följer...     

Första natten på ett så kallat backpackerområde är avklarat. Lycklig över att ingen i rummet verkade snarka eller vara helgalna party pinglor, som kommer hem stupfulla tidigt på morgonen och väcker alla andra, låg jag i min säng och funderade. Jag tittade bort mot Elins säng för att se om hon var vaken, samtidigt lade jag märke till ett par extremt håriga ben i sängen snett ovanför mig. Jag tittar en gång till och upptäcker inte bara två ben utan fyra. Danskan vi träffade på rummet dagen innan hade tydligen fått napp under gårdagskvällens festande och tagit med sig lite nattligt sällskap upp till rummet. Trevligt, i ett rum med sju andra tjejer? Jag och Elin smyger ut ur rummet och bestämmer oss för att kolla in Airlie beach i dagsljus. Man skulle kunna säga att stället i princip utgörs av en mindre trafikerad genomfartsgata. Längs denna ligger mängder av små söta affärer (bland annat en surfingaffär där mycket pengar gick till spillo på ett och annat klädesplagg), restauranger, uteställen och en mindre mataffär. Bakom allt detta löper en liten strandpromenad och en strand som vilar längs vattnet. Vår blivande plats för dagligt tidsfördriv. 

Efter några timmar i solen börjar vi gå tillbaka mot backpackerområdet. På vägen dras vår uppmärksamhet till ett par fantastiskt vackra didgeridooer som står utanför en liten butik. Vi går in. Butikens väggar är täckta av vackra handmålade bilder och didgeridooer i varierade storlekar. En man, vid namn Chris, frågar om vi är intresserad av didgeridooer och börjar genast berätta och demonstrera. "Köp en didgeridoo så skickar vi hem den gratis till ditt land". Vi tackar nej och ska precis gå, då han ropar efter oss och frågar om vi vill ha en gratislektion i hur man spelar på en didgeridoo. Vi stannar tvärt, vänder oss om och bjuder på varsitt brett leende. Gratis är gott. Grunden för att kunna spela didgeridoo: Pluta slappt med läpparna, sätt munnen rakt framifrån eller lite från sidan på didgeridoon och blås. Låter väl inte så svårt? Ehe. Det var väldigt kul i alla fall och "ljuden" bjöd på ett och annat skratt. När man väl fick in tekniken så lät det riktigt bra och Chris blev faktiskt imponerad av oss nordbor.  

Kvällen avslutades med en löprunda barfota längs stranden. Lagom varmt, inga tunga kläder eller skor och en vacker omgivning. Jag tycker om!

Fortsättning följer...