LisaBussqvist.

Idag har idétorkan tagit över mina fingrar. Jag vill skriva något men kan inte komma på vad. Eller egentligen vet jag vad jag vill skriva, fast jag vet bara inte hur jag ska formulera mig. Det blir bara tråkigt, dessutom kan jag inte komma på någon bra överskrift. Dagens i-landsproblem?

Kort sammanfattning av mitt svårformulerade budskap: Vår sista seriematchen är nu spelad och resultatet blev en vinst med 5-2. Dessutom kan vi konstatera att Lisa Bussqvist, ännu en säsong, har lyckats hålla hårt i nollan och inte göra ett enda mål. Roligt. Wargöns IK slutar alltså på en femte plats och blir kvar i division 5 även nästa säsong.

Nej. Nu ska jag kura ihop mig under mitt gosiga täcke, äta lite annans och titta på Änglarnas stad. Jag tror jag behöver fälla några tårar. Godnatt.

Så har man förlängt sitt liv med ytterligare 10 år. Nej, jag har inte skrattat så här mycket på länge. Johan Glans och Henrik Schyffert live i Vänersborgs teater. Oslagbart och så jävla bra! Längst fram i mitten satt vi, jag och min syster, nästan så vi kunde röra. Avundsjuk? Först ut va Henrik Schyffert. Hade aldrig hört honom som stand up förut men han lyckades faktiskt få mig att skratta en hel del. Vi var "de där ungdomarna med Facebook".  Sen var det dags för min stora favorit Johan Glans att ta plats på scen. Har inga ord för hur bra han är. Alla klockrena skämt, roliga gester och fula miner. Shit! Efter 2 timmars oavbrutet skrattande lämnade vi teatern och jag vill lova att krampen i mungiporna inte var särskilt små. Jag önskar jag kunde dela med mig av lite skämt, men de blir tyvärr inte lika roligt då. Istället rekommenderar jag er att kolla in Glans och Schyffert på You Tube. Grymt kul!

Nu måste jag skynda mig till bussen. Ska in till stan och fika med Mikael. Trevligt. En kopp varm choklad får det bli och sen hoppas jag få ur honom lite skvaller också. 

Ett dovt ljud skär genom trumhinnorna. Jag är vaken. Solen smyger sig försiktigt fram bakom rullgardinen. Redan gryning? Kroppen känns tung, armar och ben ligger livlösa under det varma täcket. Jag orkar inte, jag vill inte. Tittar upp i det bländande vita taket, blicken fastnar på en liten svart prick. En fluga. Sex smala ben, liten svart kropp och glänsande vingar. Den är så liten, alldeles lagom. Snart surrar den vidare och sätter sig på spegeln. Vad ser den? Kanske något vackert, kanske något fult?

Jag går fram till spegeln, petar på flugan som snabbt flyr därifrån. Betraktar min spegelbild. Två stora, lite skrämmande, ögon stirrar tillbaka mot mig. Inga uttryck, inga känslor. Sakta för jag handen över min högra kind. Det är lent. Huden är blek och runt ögonen skymtar mörka ringar. De nakna ögonfransarna står rakt ut. Jag orkar inte, jag vill inte. Varför måste man gömma sig för sanningen? Detta är jag, mitt riktiga jag.

Försiktigt drar jag kammen genom håret. Tovigt. Kanske jag ska klippa av mig håret? Eller ska jag kanske slänga kammen? På bordet nedanför ligger necessärens innehåll utspritt. Jag orkar inte, jag vill inte. Bit för bit stänger jag in sanningen, bygger upp en fasad. Från mig, till Dig. Varför ska man behöva lida pin för att var fin?

Nu har jag äntligen fått mail ifrån mina små fransyskor Julia och Sophie. Saknar. Livet som aupair i Paris låter som ett kanon jobb, de bor i snälla familjer och verkar trivas väldigt bra. Jag önskar att jag också var så modig. Istället möglar jag sönder här hemma och åker knappt utanför Vänersborgs gränser. Och då är det illa! Men om alla planer går som det ska, så är ett besök i Frankrike snart inplanerat. Eller vaddå OM? Den här gången ska det inte bara bli en massa snack, nej nu är det på allvar. Det SKA bli en resa! På tisdag ska jag träffa Jonna och då är det 100 % Parisplaner som gäller. En hel helg i Paris, med shopping, party och mysiga caféer! Kan det blir bättre? Sen har jag fått värsta bra tipset om billiga biljetter också, endast 1 kr/st. Biljettproblemet löst? Då är det bara var, när och hur kvar. Något som jag nog ska be mamma hjälpa till med, man vill ju inte hamna i Ryssland precis.
 

Signalen ljuder och matchen är slut. Ett stort jubel tar vid och läktaren sjunger av glädje, "Segern är vår, segern är vår..." Jag tittar bort, blundar hårt. Alla runt om skriker, de kramas och är äckligt glada. Jag fäller en tår. Hur kunde de gå så fel? Det sticker i ögonen när vinnarlaget tar på sig de berömda guldhattarna och inte långt därefter åker även tröjorna på, "Seriesegrare 2007". Fel, fel, fel, det var ju vi som skulle få de där glittriga hattarna, Wargöns damlag. Shit va fotboll svider ibland!

Sur, arg, besviken, frustrerad, irriterad, ledsen! Den perfekta beskrivningen på hur jag känner mig just nu. Hela säsongen har vi kämpat, men ändå räckte de inte till. Frustrerande. Idag spelade vi vår allra bästa match på hela säsongen. Fy fan vad vi kämpade. Vi fick bara inte förlora! Det var lerigt, tuffa närkamper och en otrolig vilja. De första 45 minuterna dominerade vi totalt och en seger var inte långt borta. Men (som vanligt det där jävla men:et) så gick det stolpe ut för Wargöns IK. Från ledning med 2-0 stod det snart 3-2 till gästerna. Spiken i kistan. Hur, jag undrar bara hur kan det vara möjligt?

Domaren? Nej, okej jag vet, det är nog den sämsta punkten att skylla på efter en förlust. Så just därför måste jag bara göra det. Han sög totalt. Han hade bestämt sig för att avgöra matchen med pipan. Tack. Om inte detta vore nog så ger han mig gult kort, mitt tredje till samlingen, vilket innebär en åskådarplats för mig under sista seriematchen. Ännu mera tack.

Nu tar vi nya friska tag och går mot en kul innomhussäsong istället! För vaddå? Guldhattar samlar ändå bara damm! Godnatt.

Äntligen! Jag har fått ett livstecken från Orange County. Hittade den efterlängtade fjärde säsongen på internet. Visserligen är den på engelska men det måste ju bara innebära att den snart kommer ut med svensk text också? Halleluja! Sen har man ju hört att serien bara ska bli sämre och sämre för varje säsong. Bullshit, så länge Seth/Adam Brody är kvar så kan det inte bli mer än toppen bra! Go for it, make more - We love the OC!

The complete fourth season of the popular US drama series. The O.C. also known as Orange County, California, is an idyllic paradise where everything and everyone appears to be perfect. But beneath the surface is a world of shifting loyalties and identities, of kids living secret lives hidden from their parents, and of parents living secret lives hidden from their children. - Me like!

Oh Shit! Här var det inte uppdaterat på år och dar, bäst att ta tag i detta på allvar nu! 

Frågan är bara vart man ska börja? Hmm. Studenten är klar, alla slappa dagar är snart över och ett liv i arbetsvärlden tar vid. Kort men sammanfattande. Där inemellan har jag såklart hunnit med en hel del annat också; Ett besök i vår kära huvudstad samt ett regnigt Smögen, en fotbollssäsong av både skratt och tårar, härliga joggingrundor på berget, x antal timmar på jobbet och trafikskolan, förvirrande känslor och deppiga perioder, underbara vänner och en älskad familj. Skrivlusten i mina fingrar är tillbaka!

Då försöker vi igen;
Welcome To My Life.