LisaBussqvist.

Uppdatering på G!

Mitt andra stopp på resande fot har nu styrt vidare mot den vackra ön Nya Zeeland. Inga bokade boenden eller evenemang, inga direkta planer och absolut inga måsten. Vi kör helt och hållet på att ta varje dag som den kommer. Med en hyrd bil är tanken att vi på egen hand ska bila genom Nordön. Detta är helt klart det bästa sättet för att få se så mycket som möjligt av landet och samtidigt för att kunna stoppa var man vill och göra det man känner för. Nio intensiva och äventyrliga dagar tar nu sin början.  

Vistelsen såg till en början ut att leda mot ett litet mindre kaos. Det började redan tidigt. Bill körde oss till flygplatsen, vi checkade in bagaget och satte oss ner för att vänta på boarding. Vi väntade och väntade. Väntade lite till och snart visade det sig att vi väntat i hela två timmar. Allt hade blivit försenat på grund av dimma. Typiskt. Eftersom vi reser framåt i tiden så förlorar vi redan två timmar i tidsskillnad så detta kändes inte allt för kul att förlora ytterligare timmar. Flygresan tog cirka 2,5 timmar och enligt Nya Zeeländsk tid var vi framme runt halv tre tiden på eftermiddagen. Snabbt ringde vi till företaget vi skulle hyra bilen av och hoppades att vår bokning inte eliminerats på grund av förseningarna. Turen var på vår sida. Nervösa och fundersam över vad vi egentligen har gett oss in på kom en transport som skulle ta oss till företagets lokal. Är vår bil en manuell- eller automatväxlad bil? Panik.

Efter att ha skrivit på en hel massa obegripliga papper och blivit väl medvetna om den skrämmande höga självrisken är det dags att ge sig iväg. På parkeringen står en gråsvart Nissan-Sunny och väntar på oss. Ska vårdas likt ett barn. Två 19-åriga tjejer, med varsitt ganska så ny tillverkat körkort, tar plats i bilen. Nervösa och lite dumma, men ändå smått självsäkra. Elin får äran att börja köra. Bilen var, till min stora glädje, automatväxlad och min nervositet sjönk en aning. Elin kände tydligen inte det samma, då hon helt oförberett börjar med två rejäla inbromsningar. Hoppsan. Gubbarna på uthyrningsfirman står troligen och diskuterar vad som är bäst; Tjänar de på att behålla bilen direkt eller ska de låta oss kvadda bilen och istället ta självrisken? En fnittrande, men innerst inne lipande, Lisa och en extremt nervös Elin lyckas tillslut ta sig ut på vägen. Auckland nästa.

Vi lyckades, med en halvtaskig karta, orientera oss fram till det hus där familjen som skulle låna ut campingutrustning och sovsäckar till oss bodde. Mycket trevliga människor. Det hjälpte oss att fixa ett hyfsat billigt boende inför natten och de rekommenderade oss även att gå på den rugbymatch som skulle hållas samma kväll i Auckland. Vi satte oss åter i bilen för att nu ta oss till själva centrum. Önskan om att få gå på den där rugbymatchen gick snabbt i krasch. Istället cirkulerade vi runt med bilen, varv efter varv i kvarter som alla ser likadana ut, mitt i Aucklands centrum. Tillslut hamnade vi i ett P-hus, vilket hade en informationsskylt som visade dubbla budskap. Öppet 24 timmar om dygnet? Stänger klockan 22.00? Okej? Ofta vi vågar lämna lilla Sunny, med världens högsta självrisk här inne. Nej, lite fler varv runt i kvarteren fick det allt bli och tillslut hittade vi en liten bakgata med gratis parkering. Ingen aning om hur långt ifrån hotellet vi befann insåg vi att det bara blev till att börja gå. Upp och ner, med en känsla av 100 kilo packning på ryggen. Lite halvdryga Nya Zeeländare bara glodde på oss och för att komma fram var slalom den enda utvägen. Efter cirka tio minuters kämpande var vi framme och kunde äntligen pusta ut. En tung tegelsten plockades bort från mitt bröst. Bilen var parkerad, vi hade någonstans att sova över natten och, framför allt, vi hade överlevt denna kaotiska första dag.

Fortsättning följer...

Vår tid inom Australiens gränser börjar nu gå mot sitt slut och jag hade mer än gärna stannat en vecka till. Planerna för dagen var bland annat att besöka Olympicpark, som ligger i utkanten av Sydney, där de olympiska spelen hölls år 2000. Bekanta till Elin hade bjudit dit oss, då de ville att vi skulle komma och titta när deras dotter genomförde ett skolmästerskap i friidrott. Trevligt. Tåg fick bli vårt färdmedel dit, något som visade sig var ett mycket smidigt alternativ att ta sig fram med. Biljetten gällde under hela dagen och innehöll en tur och retur, allt för en väldigt billig peng. Vagnarna var stor och rymliga, plus dubbla våningar. Tågen gick i princip hela tiden och missade du ett behövde du max vänta 10 minuter innan du fick en ny chans. Som ni säkert förstår så råkade vi ut för just detta. Vi steg av en station för tidigt, men upptäckte till vår lättnad att det bara dröjde sju minuter innan ett annat tåg kunde ta oss till vårt mål. Smidigt. Så att åka tåg i Australien kändes lite som att åka tunnelbana i Stockholm faktiskt. 
  

I Olympicpark var "festen" i full gång. Friidrottstävlingarna ägde rum på arenan som ligger intill själva Os-arenan, där alla tävlande under OS-spelen värmde upp. Dagens friidrottstävling anordnades av en internatskola för tjejer vid namn Pimble. Pippa, den tävlande dottern, var i full gång med sin mångkamp och skötte sig bra. Hon slutade faktiskt som totalsegrare i sin årsklass. Publiken hejade glatt på och de flickor som skulle "ta studenten" hade klätt ut sig och sprang runt och sjöng. Stämningen var verkligen på topp!

Efter en trevlig förmiddag i sportens tecken ville familjen bjuda oss på middag, då hem till ytterligare en familj. (Shit, till och med jag blir snurrig!) Vissa ärenden behövde uträttas innan vi kunde ge oss av. Det blev ett litet stopp vid ett köpcenter, då jag råkade få med mig ett par skor hem. Fråga mig inte varför. Rea? Deras son går, precis som sin syster, på en internatskola (endast för pojkar) så han hämtade vi upp på vägen. Den nya familjen som vi skulle bekanta oss med var väldigt trevlig och hade två söta hundar. Dessa blev mina bästa vänner resten av kvällen. Maten vi bjöds på bestod av biff, potatis och fantastiska grönsaker. Det känns som om "stora och maffiga biffar" är något slags säkert kort att bjuda på för australiensarna. Gott var det hur som helst!

Framåt tiotiden var det dags att tänka på refrängen. Sonen skulle skjutsas tillbaka till internatskolan igen och Elin och jag skulle tillbaka till vår ursprungliga familj för att packa inför morgondagens flygresa. På internatskolan dyker vi upp mitt i, vad vi tror är en bestraffning. Pojkarna stod uppradade på en linje ute på gården och väntade på sitt straff. I bara pyjamaser, i minus 10 grader eller ösande spöregn. Hårt ska det bara!

Fortsättning följer...

Dags att försöka vara lite kulturella. Dagens plan var att besöka alla måsten i Sydneys centrum, vilket bland annat innebär Operahuset och Harbour bridge. Likt japanska turister med kameran hängandes på magen fick vi skjuts in till centrum för att sedan till fots ta oss en närmare titt på alla sevärdheter. Operahuset var mäktigt och ett klassiskt kort i trappan framför var ett måste. På gatorna spelade gatumusikanterna hej vilt och de levande människostatyerna visade sina konstnärliga robotrörelser. Vi tog en promenad på Harbour bridge och njöt av den vackra utsikten. Glittrande vatten, blå himmel och en strålande sol - bättre väder kan det inte bli. Vi var såklart långt ifrån ensamma på bron, då tusentals joggare hela tiden försökte sicksacka sig fram mellan alla gående människor. Jag blev förvirrad. Jobbar ingen i sydney? Är alla så rika så de kan jogga istället för att arbeta? Eller är alla helt enkelt så träningsgalna så att de tar sig en runda på lunchen? Tänk om det ändå vore så bra. Elin och jag gjorde istället tvärtemot alla australiensare, då vi latade oss i den fina stadsträdgården precis i närheten. 

När eftermiddagen tog vid blev vi åter hämtade av Pam och tillsammans med sin familj ville hon bjuda oss på middag. Vi fick träffa Bill, Pams man, för första gången som nu kommit hem från sin resa. Trevligt. Middagen, som bestod av saftig biff och potatis, smakade ljuvligt och till "efterrätt" väntade lite Australiensisk tv. Vi tittade på ett program som hette Spix and Spax, som är en slags talkshow blandning mellan Diggiloo, Så ska det låta och Time out. Förvirrande? En av deltagarna får en bok, ur vilken han/hon ska sjunga det som står med den tilldelade melodin de får. Personens lag ska sedan gissa vilken låt melodin hör till. Nu är det väl bara en tidsfråga innan Sverige kör med samma sak? Fantasilöst. 

Fortsättning följer...  

Cruise Withsunday - Great Barrier Reef Adventures. Guppandes på vågorna for vi till havs tidigt på morgonen. Efter att ha hört blandade åsikter om vad som komma skulle så bestämde vi oss för att inte ha allt för stora förväntningar. Bara att få lämna fastlandet för en stund, koppla av och befinna sig ute på havet i strålande solsken kändes bra nog. Ett snorkeläventyr bland färgglada koraller och fiskar var vad som, enligt broschyrerna, väntade oss. Betalade man "lite" extra pengar kunde man även få ta del av scuba diving, guidade turer, flyga helikopter över området eller bara koppla av med en härlig massage. Både Elin och jag övervägde att hålla oss till det billigare alternativet, med gratis snorkling och en liten guidad båttur. Få ut så mycket som möjligt för så lite pengar som möjligt, that's it!

Båtresan till själva Pontoonen, "plattformen" mitt ute i barriärrevet, tog cirka två timmar och dessa spenderades flitigt uppe på däck i solen. Ju närmare vi kom vårt mål, ju mer skiftade det glittrande vattnet i blåa nyanser. De ljusa, lite blågröna, fläckarna vittnade om att där nere döljer sig en helt annan värld. En ljus och färgglad plats, full av fiskar, hajar och kanske en och annan sköldpadda. Spännande. När vi äntligen fick stiga ombord på pontoonen fixade vi oss snabbt snorkelutrustning och hoppade i. Det lilla område vi fick utforska var inhägnat av bojar och var, precis som en av vår källa varnade oss för, inte den mest färgglada delen. Däremot fick man uppleva känslan av att befinna sig i det "stora", bland en massa fantastiska former och spännande fiskar. Området har varit tillgängligt för oss turister ända sedan år 2004, så det är väl inte så konstigt om det blivit lite grått och hängigt. Den guidade båtturen, som tog oss längre ut på revet, bjöd oss inte på så mycket mer färg men fisk fanns det däremot gott om. När det sedan framåt eftermiddagen var dags att åka tillbaka till fastlandet så kände vi oss faktiskt, trotts den färglösa biten, helt nöjda. Genom en betydligt guppigare resa hem satt vi lugnt och spelade kort, helt oförberedda på det lilla problem som väntade oss där hemma på rummet.
 

Trötta kommer vi tillbaka för att duscha och ta igen oss, då vi märker att något måste ha blivit fel med sängplatserna. Det hänger 10 kg tvätt på våra sänggavlar och mitt "nattlinne" (pappas urtvättade gamla T-shirt ) som låg i min säng är spårlöst försvunnen. Det visade sig sen att två nya tjejer hade kommit till rummet och av någon anledning trott att våra sängar var lediga. Nu hade vi alltså ett rum med åtta sängar och nio flickor som vill sova i varsin säng. Hm? Som tur var löste sig problemet tillslut och alla fick vi varsin säng att sova i. Mitt kära nattlinne fick jag däremot aldrig se igen. Snyft.

Vår sista dag på Whitsunday spenderade vi så klart på stranden, allt för att få så mycket sol som möjligt innan ett kyligt Nya Zeeland väntar. Medan jag satt i skoggan och skrev kort till släkt och vänner så blev Elin "attackerad" av en kille nere på stranden. Han tyckte om hennes klädstil sa han. Observera att Elin vid just det tillfället låg och solade i endast ett par bruna bikinitrosor. Haha, bra sagt killen! Jag räddade Elin och vi begav oss snabbt till affärerna istället, för att ta oss en sista titt innan det var dags att packa för flygresan tillbaka till Sydney.

Fortsättning följer...     

Första natten på ett så kallat backpackerområde är avklarat. Lycklig över att ingen i rummet verkade snarka eller vara helgalna party pinglor, som kommer hem stupfulla tidigt på morgonen och väcker alla andra, låg jag i min säng och funderade. Jag tittade bort mot Elins säng för att se om hon var vaken, samtidigt lade jag märke till ett par extremt håriga ben i sängen snett ovanför mig. Jag tittar en gång till och upptäcker inte bara två ben utan fyra. Danskan vi träffade på rummet dagen innan hade tydligen fått napp under gårdagskvällens festande och tagit med sig lite nattligt sällskap upp till rummet. Trevligt, i ett rum med sju andra tjejer? Jag och Elin smyger ut ur rummet och bestämmer oss för att kolla in Airlie beach i dagsljus. Man skulle kunna säga att stället i princip utgörs av en mindre trafikerad genomfartsgata. Längs denna ligger mängder av små söta affärer (bland annat en surfingaffär där mycket pengar gick till spillo på ett och annat klädesplagg), restauranger, uteställen och en mindre mataffär. Bakom allt detta löper en liten strandpromenad och en strand som vilar längs vattnet. Vår blivande plats för dagligt tidsfördriv. 

Efter några timmar i solen börjar vi gå tillbaka mot backpackerområdet. På vägen dras vår uppmärksamhet till ett par fantastiskt vackra didgeridooer som står utanför en liten butik. Vi går in. Butikens väggar är täckta av vackra handmålade bilder och didgeridooer i varierade storlekar. En man, vid namn Chris, frågar om vi är intresserad av didgeridooer och börjar genast berätta och demonstrera. "Köp en didgeridoo så skickar vi hem den gratis till ditt land". Vi tackar nej och ska precis gå, då han ropar efter oss och frågar om vi vill ha en gratislektion i hur man spelar på en didgeridoo. Vi stannar tvärt, vänder oss om och bjuder på varsitt brett leende. Gratis är gott. Grunden för att kunna spela didgeridoo: Pluta slappt med läpparna, sätt munnen rakt framifrån eller lite från sidan på didgeridoon och blås. Låter väl inte så svårt? Ehe. Det var väldigt kul i alla fall och "ljuden" bjöd på ett och annat skratt. När man väl fick in tekniken så lät det riktigt bra och Chris blev faktiskt imponerad av oss nordbor.  

Kvällen avslutades med en löprunda barfota längs stranden. Lagom varmt, inga tunga kläder eller skor och en vacker omgivning. Jag tycker om!

Fortsättning följer...

Min forsta dag i Sydney borjade, lite otippat, med en litenloprunda bland Sydneys gator. Elin har blivit en riktig halsotjej sa jag kan saklart inte vara samre. Det var kanske inte den friskaste luften men det fick duga. Nar vi atervande tillbaka till var bostad vantade familjen pa oss. Barnen i familjen, Zoe och Charlie, skulle lamnas pa skolan och Elin och jag var lovade skjuts till stranden. Denna dag firades mors dag, mothersday, i Australien sa pa skolan var det fullt av barn och mammor. Det bjods pa frukost och fina sma konstverk, tillagnade mammorna, visades. Riktigt mysig liten skola, inte som Sveriges stela byggnader och nakna skolgardar. 

Vi planerade alltsa att spendera formiddagen pa stranden. Vi blev avslappta vid en mindre strand for att till fots ta oss till Bondaibeach, en av varldens popularaste strander. Eftersom det borjar ga mot vinter i Australien sa var det inte jatte varmt i luften. Lite blasigt, men va tusan sa lange solen lyser sa ar det bikinin fram siom galler! Vi var saklart inte ensamma pa stranden. Det vimlade av surfare och aven en och annan Italienare. De sistnamnd verkade valdigt pratglada och deras handukar flyttades narmare och narmare vara. Tillslut rackte den ena fram ett par solglasogon at mig och fragade vad jag tyckte. "Ta dem, behall dem. Det ar fran han dar borta". Undrar om det ar sa man flirtar i Italien? Efter evigt diskuterande om stora nasor och solglasogonen saklart sa bestammde vi oss for att titta lite i affarerna. Jag skaffade mig ett par efterlangtade flip flops, aven kallade Havaianas, och en strandklanning pa rea slank aven ner i en pase. Shoppinggalna Lisa har darmed oppnat planboken. Oops!

Fram at eftermiddagen blev vi ater hamtade av Pam och barnen. Nu ville de ta oss pa en liten bilsightseeing i centrala Sydney. En mysig liten promenad med vacker utsikt, Harbourbridge och Operahuset var bara delar av det fantastiska vi fick se. Efter en harlig forsta dag kandes det skont att komma hem till huset igen. Vi bjods pa fish and chips och sen planerades en kvall i partyts tecken vilket i slutandan blev en valdigt lang promenad pa slingriga sma gator. Flipflop = blodande skavsar. AJ.

Fortsattning foljer...

Tidigt pa morgonen den 7 maj bar det av mot flygplatsen och mitt aventyr tog darmed sin borjan. Nervos, tarogd ochy otroligt forvantansfull tog jag farval av mamma och pappa. Min forsta flygresa tog fart mot Heatrow, London.
Med musik i oronen halvsover jag nastan hela resan, dock drabbas jag av varldens lock for oronen precis innan landning. AJ!!! Halvdov och lite nervos skulle jag nu forsoka ta mig till terminal 3, dar inceckning till flyget mot Sydney, Australien vantar. Nagra timmars vantan blev det och tiden angnades at att studera alla manniskor som passerade mig. Afrikaner i vackra och fargglada drakter, rodhariga britter och springande bussinesmen. Intressant. 

Nar jag antligen fick ga ombord pa planet visade det sig att jag slapp genomlida mitt mardromssenarium. En snarkande granne till hoger och en svettig karl till vanster. Tack! Istallet fick jag en jatte trevlig 24 arig tjej fran australien vid min sida. Hon berattade att hon jobbar i England men var nu pa vag hem for att operera sin vanstra arm (vilken var gipsad fran axel och ner). Det var nagot med att benen hamnat fel eller natt, min engelska ar inte den basta sa jag kan ha missfarstat. Under den ca 30 timmar langa resa, sittandes i en flygplansstol fanns det lite allt mojligt att underhalla sig med. Flygplansnmaten var som vantat inte den basta. Tugga och svalj. Daremot visade de en hel del bra filmer, jag hann kolla pa bade The Mist (en helt okej skrackfilm) och Ps. I Love You (Otroligt sot karleksfilm helt i min smak!). Ett kort stop i singapore gav aven en skon benstrackare. En flygplats som kan beskrivas med, heltackningamattor och grona vaxter. Festligt.

Nar jag runt sjutiden nasta dag landar i Sydney ar kroppen ganska sa mor. Jag moter upp Elin och vi tar en taxi till den familj vi skulle bo i nagra dagar i Sydney. Familjen bestar av mamma Pam, pappa Bill och hennes tva barn Zoe och Charlie. Underbara manniskor. Jag och Elin har fatt den lilla overvaningen som finns till vart eget forfogande. Sang och eget badrum, lyxigt varre.

Fortsattning foljer...