LisaBussqvist.

Mitt andra stopp på resande fot har nu styrt vidare mot den vackra ön Nya Zeeland. Inga bokade boenden eller evenemang, inga direkta planer och absolut inga måsten. Vi kör helt och hållet på att ta varje dag som den kommer. Med en hyrd bil är tanken att vi på egen hand ska bila genom Nordön. Detta är helt klart det bästa sättet för att få se så mycket som möjligt av landet och samtidigt för att kunna stoppa var man vill och göra det man känner för. Nio intensiva och äventyrliga dagar tar nu sin början.  

Vistelsen såg till en början ut att leda mot ett litet mindre kaos. Det började redan tidigt. Bill körde oss till flygplatsen, vi checkade in bagaget och satte oss ner för att vänta på boarding. Vi väntade och väntade. Väntade lite till och snart visade det sig att vi väntat i hela två timmar. Allt hade blivit försenat på grund av dimma. Typiskt. Eftersom vi reser framåt i tiden så förlorar vi redan två timmar i tidsskillnad så detta kändes inte allt för kul att förlora ytterligare timmar. Flygresan tog cirka 2,5 timmar och enligt Nya Zeeländsk tid var vi framme runt halv tre tiden på eftermiddagen. Snabbt ringde vi till företaget vi skulle hyra bilen av och hoppades att vår bokning inte eliminerats på grund av förseningarna. Turen var på vår sida. Nervösa och fundersam över vad vi egentligen har gett oss in på kom en transport som skulle ta oss till företagets lokal. Är vår bil en manuell- eller automatväxlad bil? Panik.

Efter att ha skrivit på en hel massa obegripliga papper och blivit väl medvetna om den skrämmande höga självrisken är det dags att ge sig iväg. På parkeringen står en gråsvart Nissan-Sunny och väntar på oss. Ska vårdas likt ett barn. Två 19-åriga tjejer, med varsitt ganska så ny tillverkat körkort, tar plats i bilen. Nervösa och lite dumma, men ändå smått självsäkra. Elin får äran att börja köra. Bilen var, till min stora glädje, automatväxlad och min nervositet sjönk en aning. Elin kände tydligen inte det samma, då hon helt oförberett börjar med två rejäla inbromsningar. Hoppsan. Gubbarna på uthyrningsfirman står troligen och diskuterar vad som är bäst; Tjänar de på att behålla bilen direkt eller ska de låta oss kvadda bilen och istället ta självrisken? En fnittrande, men innerst inne lipande, Lisa och en extremt nervös Elin lyckas tillslut ta sig ut på vägen. Auckland nästa.

Vi lyckades, med en halvtaskig karta, orientera oss fram till det hus där familjen som skulle låna ut campingutrustning och sovsäckar till oss bodde. Mycket trevliga människor. Det hjälpte oss att fixa ett hyfsat billigt boende inför natten och de rekommenderade oss även att gå på den rugbymatch som skulle hållas samma kväll i Auckland. Vi satte oss åter i bilen för att nu ta oss till själva centrum. Önskan om att få gå på den där rugbymatchen gick snabbt i krasch. Istället cirkulerade vi runt med bilen, varv efter varv i kvarter som alla ser likadana ut, mitt i Aucklands centrum. Tillslut hamnade vi i ett P-hus, vilket hade en informationsskylt som visade dubbla budskap. Öppet 24 timmar om dygnet? Stänger klockan 22.00? Okej? Ofta vi vågar lämna lilla Sunny, med världens högsta självrisk här inne. Nej, lite fler varv runt i kvarteren fick det allt bli och tillslut hittade vi en liten bakgata med gratis parkering. Ingen aning om hur långt ifrån hotellet vi befann insåg vi att det bara blev till att börja gå. Upp och ner, med en känsla av 100 kilo packning på ryggen. Lite halvdryga Nya Zeeländare bara glodde på oss och för att komma fram var slalom den enda utvägen. Efter cirka tio minuters kämpande var vi framme och kunde äntligen pusta ut. En tung tegelsten plockades bort från mitt bröst. Bilen var parkerad, vi hade någonstans att sova över natten och, framför allt, vi hade överlevt denna kaotiska första dag.

Fortsättning följer...