Olympicpark
Vår tid inom Australiens gränser börjar nu gå mot sitt slut och jag hade mer än gärna stannat en vecka till. Planerna för dagen var bland annat att besöka Olympicpark, som ligger i utkanten av Sydney, där de olympiska spelen hölls år 2000. Bekanta till Elin hade bjudit dit oss, då de ville att vi skulle komma och titta när deras dotter genomförde ett skolmästerskap i friidrott. Trevligt. Tåg fick bli vårt färdmedel dit, något som visade sig var ett mycket smidigt alternativ att ta sig fram med. Biljetten gällde under hela dagen och innehöll en tur och retur, allt för en väldigt billig peng. Vagnarna var stor och rymliga, plus dubbla våningar. Tågen gick i princip hela tiden och missade du ett behövde du max vänta 10 minuter innan du fick en ny chans. Som ni säkert förstår så råkade vi ut för just detta. Vi steg av en station för tidigt, men upptäckte till vår lättnad att det bara dröjde sju minuter innan ett annat tåg kunde ta oss till vårt mål. Smidigt. Så att åka tåg i Australien kändes lite som att åka tunnelbana i Stockholm faktiskt.
I Olympicpark var "festen" i full gång. Friidrottstävlingarna ägde rum på arenan som ligger intill själva Os-arenan, där alla tävlande under OS-spelen värmde upp. Dagens friidrottstävling anordnades av en internatskola för tjejer vid namn Pimble. Pippa, den tävlande dottern, var i full gång med sin mångkamp och skötte sig bra. Hon slutade faktiskt som totalsegrare i sin årsklass. Publiken hejade glatt på och de flickor som skulle "ta studenten" hade klätt ut sig och sprang runt och sjöng. Stämningen var verkligen på topp!
Efter en trevlig förmiddag i sportens tecken ville familjen bjuda oss på middag, då hem till ytterligare en familj. (Shit, till och med jag blir snurrig!) Vissa ärenden behövde uträttas innan vi kunde ge oss av. Det blev ett litet stopp vid ett köpcenter, då jag råkade få med mig ett par skor hem. Fråga mig inte varför. Rea? Deras son går, precis som sin syster, på en internatskola (endast för pojkar) så han hämtade vi upp på vägen. Den nya familjen som vi skulle bekanta oss med var väldigt trevlig och hade två söta hundar. Dessa blev mina bästa vänner resten av kvällen. Maten vi bjöds på bestod av biff, potatis och fantastiska grönsaker. Det känns som om "stora och maffiga biffar" är något slags säkert kort att bjuda på för australiensarna. Gott var det hur som helst!
Framåt tiotiden var det dags att tänka på refrängen. Sonen skulle skjutsas tillbaka till internatskolan igen och Elin och jag skulle tillbaka till vår ursprungliga familj för att packa inför morgondagens flygresa. På internatskolan dyker vi upp mitt i, vad vi tror är en bestraffning. Pojkarna stod uppradade på en linje ute på gården och väntade på sitt straff. I bara pyjamaser, i minus 10 grader eller ösande spöregn. Hårt ska det bara!
Fortsättning följer...
