LisaBussqvist.

Signalen ljuder och matchen är slut. Ett stort jubel tar vid och läktaren sjunger av glädje, "Segern är vår, segern är vår..." Jag tittar bort, blundar hårt. Alla runt om skriker, de kramas och är äckligt glada. Jag fäller en tår. Hur kunde de gå så fel? Det sticker i ögonen när vinnarlaget tar på sig de berömda guldhattarna och inte långt därefter åker även tröjorna på, "Seriesegrare 2007". Fel, fel, fel, det var ju vi som skulle få de där glittriga hattarna, Wargöns damlag. Shit va fotboll svider ibland!

Sur, arg, besviken, frustrerad, irriterad, ledsen! Den perfekta beskrivningen på hur jag känner mig just nu. Hela säsongen har vi kämpat, men ändå räckte de inte till. Frustrerande. Idag spelade vi vår allra bästa match på hela säsongen. Fy fan vad vi kämpade. Vi fick bara inte förlora! Det var lerigt, tuffa närkamper och en otrolig vilja. De första 45 minuterna dominerade vi totalt och en seger var inte långt borta. Men (som vanligt det där jävla men:et) så gick det stolpe ut för Wargöns IK. Från ledning med 2-0 stod det snart 3-2 till gästerna. Spiken i kistan. Hur, jag undrar bara hur kan det vara möjligt?

Domaren? Nej, okej jag vet, det är nog den sämsta punkten att skylla på efter en förlust. Så just därför måste jag bara göra det. Han sög totalt. Han hade bestämt sig för att avgöra matchen med pipan. Tack. Om inte detta vore nog så ger han mig gult kort, mitt tredje till samlingen, vilket innebär en åskådarplats för mig under sista seriematchen. Ännu mera tack.

Nu tar vi nya friska tag och går mot en kul innomhussäsong istället! För vaddå? Guldhattar samlar ändå bara damm! Godnatt.