Bakom fasaden
Ett dovt ljud skär genom trumhinnorna. Jag är vaken. Solen smyger sig försiktigt fram bakom rullgardinen. Redan gryning? Kroppen känns tung, armar och ben ligger livlösa under det varma täcket. Jag orkar inte, jag vill inte. Tittar upp i det bländande vita taket, blicken fastnar på en liten svart prick. En fluga. Sex smala ben, liten svart kropp och glänsande vingar. Den är så liten, alldeles lagom. Snart surrar den vidare och sätter sig på spegeln. Vad ser den? Kanske något vackert, kanske något fult?
Jag går fram till spegeln, petar på flugan som snabbt flyr därifrån. Betraktar min spegelbild. Två stora, lite skrämmande, ögon stirrar tillbaka mot mig. Inga uttryck, inga känslor. Sakta för jag handen över min högra kind. Det är lent. Huden är blek och runt ögonen skymtar mörka ringar. De nakna ögonfransarna står rakt ut. Jag orkar inte, jag vill inte. Varför måste man gömma sig för sanningen? Detta är jag, mitt riktiga jag.
Försiktigt drar jag kammen genom håret. Tovigt. Kanske jag ska klippa av mig håret? Eller ska jag kanske slänga kammen? På bordet nedanför ligger necessärens innehåll utspritt. Jag orkar inte, jag vill inte. Bit för bit stänger jag in sanningen, bygger upp en fasad. Från mig, till Dig. Varför ska man behöva lida pin för att var fin?
